Framväxten av unionens krishanteringsförmåga
Under EU:s regeringskonferens 1996-1997 ville många medlemmar att EU skulle bygga vidare på sin grundläggande fredstanke, och bli bättre på att förebygga och hantera konflikter i sin omgivning. Erfarenheterna från Balkankrigen var en avgörande faktor, tillsammans med insikten om att EU-länderna var för sig hade betydligt mindre möjligheter att påverka sin omgivning än om de agerade gemensamt.
Petersbergsuppgifterna
Medlemsländerna konstaterade att EU i framtiden inte får stå maktlöst inför situationer som den man upplevde under krigen på Balkan. Sverige och Finland föreslog att EU skulle kunna åta sig olika fredsfrämjande insatser, de så kallade Petersbergsuppgifterna, som skulle kunna innefatta humanitära insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och insatser med stridskrafter vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder. Det svensk-finska initiativet fick ett brett stöd, och Petersbergsuppgifterna skrevs in i Amsterdamfördraget.
Först var tanken att den Västeuropeiska unionen (VEU) skulle utföra uppgifterna för EU:s räkning. Sommaren 1999 enades dock EU:s stats- och regeringschefer, vid Europeiska rådets möte i Köln, om att EU självt skulle kunna förebygga och bemöta konflikter och hot om konflikter genom att sända ut civil och militär personal i fredsfrämjande insatser.
Nationella och frivilliga bidrag
I Köln konstaterades också att detta arbete inte skulle förväxlas med ett kollektivt försvar, och att det inte handlade om att skapa en europeisk armé. EU:s krishanteringsförmåga skulle bygga på nationella resurser som på frivillig basis ställs till unionens förfogande i samband med beslut om insatser. Alla var överens om att medlemsstaterna under alla förhållanden behåller rätten att besluta om och när deras nationella styrkor sätts in. Efter besluten i Köln påbörjade EU-länderna det praktiska arbetet med att utforma den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP).
Läs mer om EU:s civila och militära målsättningar och om arbetet för att säkerställa att de samlade resurserna är tillräckliga och effektiva, under rubriken Målsättningar.
Nya ESFP-organ
För att snabbt och effektivt kunna planera, besluta och genomföra krishanteringsinsatser behövde EU också nya organ. Vid EU-toppmötet i Helsingfors i december 1999 kom stats- och regeringscheferna överens om att inrätta en kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP), med ett övergripande samordnande ansvar för politisk kontroll och strategisk ledning av EU-insatser, samt en militärkommitté (EUMC) och en militärstab (EUMS). Dessa organ började fungera i provisorisk form i mars 2000, och gjordes senare permanenta genom ett beslut av allmänna rådet den 22 januari 2001.
I maj 2000 beslöt rådet även, efter ett svenskt initiativ, att inrätta en kommitté för de civila aspekterna av krishantering, vanligen kallad civilkommittén eller CIVKOM. Civilkommittén fungerar som en rådsarbetsgrupp och kan även tillhandahålla information, formulera rekommendationer och ge råd om civil krishantering till KUSP och övriga lämpliga rådsorgan. Till stöd för civilkommitténs arbete inrättades även en polisenhet inom rådssekretariatet år 2001.
Läs mer om hur EU fattar beslut om att genomföra krishanteringsinsatser under rubriken Hur fattas beslut om en ESFP-insats?
De första insatserna
När EU:s polismission i Bosnien inleddes den 1 januari 2003 var det första gången unionen sände ut uniformerad personal. När unionen drygt tre månader senare inledde sin fredsbevarande insats i Makedonien (Concordia) var det första gången EU sände ut uniformerad och beväpnad personal. Insatsen i Makedonien följde på en Nato-insats (Allied Harmony) som i sin tur följde på en FN-insats (UNPREDEP - United Nations Preventive Deployment Force).
EU-insatsen Concordia använde sig av Natos tillgångar och kapaciteter, något som möjliggjordes genom att EU och Nato enats om ett ramverk för organisationernas permanenta relationer i mars 2003. En viktig del av ramverket är överenskommelsen Berlin Plus, vilken bland annat ger EU tillgång till Natos planeringsstrukturer och krishanteringskapaciteter. Berlin Plus är grunden för EU:s och Natos praktiska samarbete.
I juni 2003 inledde EU ytterligare en militär insats, Operation Artemis i Kongo. Insatsen avslutades i september 2003. Artemis har setts som en lyckad insats som visade att EU kan genomföra begränsade militära insatser. På så sätt blev Artemis en modell för hur medlemsländerna tänkte sig att EU:s militära snabbinsatsförmåga (som är fullt insatsberedd sedan den 1 januari 2007) skulle utvecklas.
Den europeiska säkerhetsstrategin
2003 utarbetade EU också en säkerhetsstrategi. En bidragande orsak till detta arbete var den oenighet som uppstått i debatten kring kriget i Irak, men dokumentet ses som en milstolpe i utvecklingen av EU:s gemensamma utrikes och säkerhetspolitik (GUSP) och i den europeiska säkerhets och försvarspolitiken (ESFP). Dokumentet tar upp de globala utmaningar och de huvudsakliga hoten som Europa står inför, EU:s strategiska mål och de implikationer som dessa har för Europeisk säkerhetspolitik.
Under 2003 tog EU därmed flera viktiga steg för att på ett konkret sätt praktiskt kunna bidra till fredsarbetet i oroliga delar av världen.
Sedan 2003 har EU inlett fler än tio insatser, flertalet av dessa är civila insatser som till exempel rådgivande polisinsatser och gränsövervakningsinsatser.
