Sveriges förbindelser med Libyen

Sveriges förbindelser med Libyen går tillbaka ända till 1700-talet. Svenska konsuler i Tripoli utövade tidigt påtryckningar mot makthavare främst för att skydda svenska fartyg lastade med bland annat trävaror mot sjöröveri och pirater. En svensk ambassad öppnades i landet vid mitten av 1970-talet, men stängdes 1995 av budgetskäl. Det finns sedan dess en svensk ambassadör för Libyen som har sin bas i Stockholm och ett honorärt generalkonsulat i Tripoli. Ett svenskt honorärkonsulat finns även i Benghazi. Libyen har en ambassad i Stockholm.

Efter att FN-sanktionerna suspenderades 1999 återupptogs officiella politiska kontakter mellan Sverige och Libyen. Svenskt näringsliv var aktivt i landet sedan 1960-talet fram till sanktionerna i början av 90-talet. Som mest var drygt 800 svenskar verksamma i landet inom bygg-, hälso-, el-, elektronik-, maskin-, transport- och verkstadssektorerna. Ett fåtal företag övervintrade under sanktionsperioden. Sedan 2003 ökade antalet svenska verksamma företag i landet. Svensk export uppgick år 2010 till cirka 1,3 miljarder kronor.

Det internationella samfundet ser det Nationella Övergångsrådet som Libyens och det libyska folkets legitima representant. Det Nationella Övergångsrådet uttryckta avsikt är att skapa ett fritt och demokratiskt Libyen. Sverige ser fram emot ett brett samarbete med ett sådant Libyen.

Libyen i dag

Muammar Gaddafi tog makten i Libyen 1969 och utvecklade ett eget politiskt system bestående av en blandning mellan arabnationalism, islamism och socialism. Gaddafis politiska ideologi har fastlagts i den så kallade Gröna boken som kan sägas motsvara landets konstitution. På papperet deltog alla libyer i politiken via lokala "folkkongresser" som varje år utsåg representanter ("sekreterare") med uppgift att förmedla beslut till den nationella folkkongressen. Dessa lagstiftande organ utsåg i sin tur verkställande organ, "folkkommittéer", på lokal respektive nationell nivå. Medlemmarna av den nationella folkkongressen valde medlemmarna i den nationella folkkommittén (regeringen) vid ett årligt möte. I realiteten har det dock varit Gaddafi själv som styrt landet genom säkerhetsstyrkorna samt de så kallade revolutionskommittéerna. Politiska partier har varit förbjudna.

Efter decennier av motsättningar med omvärlden inleddes 2003 en ny epok i Libyens historia med signaler från regimen om att man ville bli återintegrerat i världssamfundet. Libyen övergav sina anspråk på att anskaffa kärnvapen och sökte uppgörelser med flera länder rörande 1980-talets olika terrorattentat. Det var ett politiskt närmande till väst i allmänhet och USA och Storbritannien i synnerhet. Öppningen mot omvärlden mottogs positivt inte minst av befolkningen, som efter embargon och bojkotter under 1990-talet fått det allt svårare ekonomiskt. Skälen till att Libyen ville bryta sin isolering var främst ekonomiska då även oljesektorn befann sig i kris.

Under februari 2011 utbröt stora folkliga demonstrationer mot regimen i Libyen. Gaddafiregimen agerade brutalt mot demonstranterna. Den libyska oppositionen samlades och bildade det Nationella Övergångsrådet. Mot bakgrund av omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna införde FN:s säkerhetsråd sanktioner och i mars 2011 enades säkerhetsrådet om resolution 1973 som gav FN:s medlemsstater mandat att upprätta en flygförbudszon och att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila i Libyen. Mandatet kom sedermera att genomföras av NATO med stöd av bl.a. Sverige i form av flygspaningsinsatser. Under konflikten har Sverige varit en av de största humanitära biståndsgivarna. Med anledning av händelserna i början av 2011 suspenderades EU:s förhandlingar med Libyen om ett ramavtal och EU beslutade även om omfattande sanktioner mot regimens ledning.

Det internationella samfundet ser det Nationella Övergångsrådet som Libyens och det libyska folkets legitima representant. Övergångsrådet har tagit fram en ambitiös vägkarta för upprättandet av ett fritt och demokratiskt Libyen. FN samordnar internationella insatser som syftar till att stödja det Nationella Övergångsrådet i uppbyggnaden av landet och med att skapa nya statsbärande och demokratiska institutioner. EU deltar aktivt och har uttryckt sin beredskap att bidra. Lättnader i FN:s och EU:s sanktionsregimer har genomförts.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i landet behandlas i UD:s rapport om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Libyen, vilken kan konsulteras på Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Kort historisk bakgrund

Libyen befolkades ursprungligen av berber och nomadiserande folkstammar i ökenområdena. År 643 invaderade araber från öster, som också införde islam i regionen. Under 1400-talet hamnade Libyen i praktiken i europeiska händer tills det under mitten av 1500-talet erövrades av det ottomanska väldet.

Den långvariga väpnade maktkampen mellan det ottomanska väldet och Italien ledde till att Libyen kom under italiensk kontroll 1911, men inte helt och hållet. Lokala klanledare behöll sitt inflytande i ytterligare 15-20 år i Tripolitanien och Cyrenaïka. Dessa två områden ställdes efter andra världskriget under brittisk kontroll och Fezzan (västra ökenområdena) under fransk militär kontroll. Vid Libyens självständighet 1951 blev landet beroende av bistånd från Storbritannien och USA i utbyte mot militärbaser. 1955 stod det klart att Libyen förfogade över enorma oljefyndigheter.

1969 tog den unge officeren Gaddafi makten i en statskupp då monarkin störtades. Som Libyens revolutionäre ledare förde Gaddafi en utrikespolitik som präglades av återkommande konflikter och konfrontationer med omvärlden, såväl västländer som flera länder på den afrikanska kontinenten. 1977 skapade Gaddafi "Socialistiska folkliga libyska arabiska Jamahiriya" eller, ungefär, "massornas stat" med egna principer nedtecknade.

Landets stora oljetillgångar användes för att söka inflytande utanför landets gränser liksom stöd för internationell terrorism. 1992 beslutade FN att införa sanktioner, vilka avbröts 1999 och upphävdes slutligt 2003. Till följd av regimens våldsamma angrepp på de inhemska demonstranterna 2011 har FN och EU beslutat att införa nya sanktioner.