Sveriges förbindelser med Tunisien

Sverige och Tunisien har mångåriga och goda förbindelser alltsedan självständigheten 1956. Sverige var under en lång rad av år med och stödde Tunisien genom olika former av biståndsinsatser. På senare år har Tunisien blivit mer av en handelspartner och en destination för svensk turism. Betydande framtidspotential finns på båda områdena. Sverige följer noga den politiska förändringsprocess som Tunisien genomgår sedan början av 2011. En ny svensk ambassadör har utnämnts, med placering i Stockholm. Tunisien har en ambassad i Stockholm.

Ett svenskt honorärt generalkonsulat finns i Tunis och ett konsulat i Sousse.

Den svenska fast bosatta kolonin i Tunisien uppgår till cirka 300 personer och i Sverige bor cirka 5000 personer av tunisiskt ursprung.

Ett flertal svenska resebyråer arrangerar resor till Tunisien.

Tunisien i dag

Tunisien är en republik där presidenten enligt konstitutionen har en stark maktställning. Presidenten utses i direktval för en femårsperiod. Premiärminister och regering utses av presidenten. Parlamentet består av två kamrar, en senat och en deputeradekammare. Folkliga protester kring årsskiftet 2010/2011 mot ökade livsmedelspriser, arbetslöshet och brister i demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har föranlett president Ben Ali att avgå och lämna landet. Protesterna har kommit att kallas Jasminerevolutionen. En övergångsregering har bildats och demokratiska val planeras under 2011.

EU är Tunisiens i särklass viktigaste handelspartner och landet deltar aktivt inom ramen för EU:s grannskapspolitik (ENP). Tunisien var det första partnerlandet i regionen som ingick ett associeringsavtal med EU. På basis av associeringsavtalet, vilket trädde i kraft 1998, finns en handlingsplan med Tunisien och landet har gjort stora framsteg i arbetet att fördjupa den ekonomiska integrationen med EU. EU kommer att förhandla om en ny handlingsplan med en demokratiskt vald regering. Landet visar också stort intresse och engagemang i Unionen för Medelhavet (UfM) där länderna runt Medelhavet inklusive EU:s samtliga medlemsstater ingår.

Tunisien är i dag ett lägre medelinkomstland. Den ekonomiska tillväxten har varit relativt hög de senaste åren och Tunisien har klarat den nuvarande ekonomiska krisen förhållandevis väl till följd av genomförda strukturella reformer och en sund ekonomisk politik. Det finns även ambitiösa program inom den sociala sektorn och välfärdssektorn samt för att åstadkomma mer regional balans. Den höga arbetslösheten, inte minst i den välutbildade ungdomsgenerationen, är den överskuggande utmaningen.

Framstegen på det ekonomiska och sociala området, särskilt vad gäller kvinnors rättigheter, har dock ännu inte motsvarats av en utveckling i demokratisk riktning. Myndigheterna har också tryckt ner radikala islamister och fört en hårdför kamp mot utbredningen av terrorism.

Tunisien har under åren fört en försiktig utrikespolitik präglad av en pragmatisk balans mellan de forna öst- och västblocken liksom mellan moderata och ortodoxa arabstater.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i landet behandlas i UD:s rapport om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Tunisien, vilken kan konsulteras på Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Kort historisk bakgrund

En nationalistisk rörelse och dess ledare Habib Bourguiba lyckades leda Tunisien till självständighet från Frankrike 1956. Efter att ha avskaffat monarkin blev Bourguiba därefter Tunisiens första president 1957.

I början av 1960-talet lanserade president Bourguiba en pragmatisk form av socialism med förstatliganden av vissa sektorer och kollektivisering av delar av jordbruket. I början av 1970-talet lades politiken om i liberal marknadsekonomisk riktning. Parallellt med de ekonomiska reformerna gjordes stora satsningar på utbildning samt sociala och juridiska reformer. En ny familjelag gav förutsättningar för ett mer jämställt samhälle. Men makten var till stor del koncentrerad till statschefen och det demokratiska underskottet blev stort.

1987 efterträddes Bourguiba som president av Zine el-Abidine Ben Ali som sade sig eftersträva en snabb demokratisering, men dessa förväntningar infriades inte. Ben Ali fortsatte istället att värna politisk stabilitet och säkerhet på bekostnad av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.