Offentlig upphandling i Sverige och EU

Kommuner, landsting, statliga myndigheter och vissa av deras bolag upphandlar varor och tjänster för cirka 500 miljarder kronor per år. Dessa upphandlingar ska göras med beaktande av svensk och gemenskapsrättslig upphandlingslagstiftning.

Upphandlingslagstiftningen syftar till att underlätta varors och tjänsters fria rörlighet inom den Europeiska unionen vilket ger våra företag nya affärsmöjligheter. Genom att använda sig av konkurrensen mellan företagen kan den offentliga sektorn skapa mera värde för skattepengarna och ta del av nya innovativa lösningar.

Upphandlingslagstiftningen

Lagen om offentlig upphandling (LOU) reglerar hur upphandlingar av varor och tjänster ska gå till. I normalfallet ska en upphandling annonseras och leverantörerna ska ges rimlig tid att lämna anbud. Upphandlingsförfarandet är skriftligt. Vidare finns i LOU bestämmelser som gör det möjligt för leverantörer som tycker sig ha blivit felaktigt behandlande att få sin sak prövad i domstol.

LOU bygger på EG-direktiv och grundläggande gemenskapsrättsliga principer som förbjuder diskriminering av leverantörer på grund av deras nationalitet och som påbjuder att alla leverantörer ska behandlas lika. Upphandlingsprocessen ska enligt dessa principer kännetecknas av öppenhet och förutsebarhet. Kraven i upphandlingen ska också ha ett naturligt samband med och vara rimliga i förhållande till det som upphandlas. Vidare ska de upphandlande myndigheterna med flera godta intyg och certifikat som utfärdats av behöriga myndigheter i något av EU:s medlemsländer.

Två nya EG-direktiv trädde i kraft 2004. De är nu genomförda i svensk rätt och de nya lagarna, lagen om offentlig upphandling och lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster trädde i kraft 1 januari 2008.